Ett nytt försök

I tusentals år har människan bett till högre makter för att få ett bättre liv. Resultaten, om än varierande, lika över hela världen. Alla möjliga sorters högre makter har blivit ombedda att göra livet lättare för den stackars missnöjda människan utan resultat. Därför föreslår jag ett nytt grepp. Vi vänder oss till de lägre makterna! Möt kungen av underjorden, Ema Daio,

 

20161218_114902 Read More

Annonser

Du imponerar

En sån där typisk mörk och råkall vinterdag som man bara upplever i Skåne är sällan trevlig. Man går ut och trots att man har tagit på extra kläder fryser man så förbannat. Man skulle kunna tro att luften här nere är ren ondska ibland. Att cykla till stationen i sådant väder kl. 05.30 på morgonen är inte ett vettigt alternativ. Som tur är så slapp jag cykla. Det innebär också att jag slapp känna kölden trycka häftstift genom huden i mitt ansikte. Det är förvisso inte så vettigt att åka bil till stationen under såna förhållanden heller. Fördelen med cykeln är att en kropp i rörelse får igång värmesystemet mycket fortare än en bil som stått ute över natten. Fördelen med bilen är att man slipper få häftstift intryckta i ansiktet. Vad jag egentligen försöker komma till är att det inte är vettigt att lämna täckets varma härd. Cykeln och bilen är enbart två nästan lika dåliga alternativ. Men upp ur sängen ska man! Så här i efterhand vet jag att jag lika gärna kunde ha stannat i den varma nattbonaden men då och där var jag ung och hade någon slags inbyggd fruktan för en abstrakt auktoritet.

Denna abstrakta auktoritet var i allra högsta grad närvarande på ett märkligt sätt genom merparten av det liv jag hade hunnit leva till just den dagen. I alla fall den tid som hunnit passera från mina tidigaste minnen till året jag fyllde nitton. Eller var det arton? Jag kommer inte ihåg. Mitt första minne av auktoriteten var när min far plötsligt var borta. Inte ens skollivet hade börjat så jag var väldigt liten , både i år och storlek. Vanligen brukade han vara hemma när det blivit mörkt men detta var en kväll som skilde sig från de jag upplevt dittils. En sådan situation är förstås oerhört oroväckande för en liten som inte ens nått skolålder och därför inte har någon större vetskap om världen utanför hemmet, trädgården, mataffären och lekplatsen. Var pappa än hade varit hade varit lika svårbegripligt och utanför uppfattningsförmågans lilla stängsel. Men ett ord fastnade i mitt huvud och fortfarande minns jag denna första kväll som min far inte kom hem efter arbetet varje gång jag hör det, än idag. Dagarna och kvällarna passerade. Vi är fantastiskt anpassningsbara som små barn så snart hade jag infunnit mig i den nya ordningen och den gula Tonka-bilen rullade från vägg till vägg i hemmet igen. Små barn har ingen tidsuppfattning direkt och jag vet inte hur många lappar mamma hann riva av från almanackan som hängde på köksväggen, den där väggen med de hemska tapeterna förövrigt, men plötsligt en dag när jag vaknat stod den där i köket. Min första bekantskap med auktoritet. Där stod min far iförd gröna kläder och grön keps. Så plötsligt senare på dagen var han tvungen att åka igen. Jag förstod att det hade något med de gröna kläderna att göra. Har man gröna kläder på sig så är det någon som bestämmer över en, säger åt en var man ska sova och vad man ska äta. Vardagen fylldes snart av leksaker och ritblock igen och ganska snart blev den som vanligt också. Ett nytt ord hade satt sig i ordförrådet. Repmånad. Mycket mystiskt ord.

I en kökslåda låg en metallplatta på ett halsband. Eller rättare sagt fyra stycken. Den metallplatta jag tänker på nu var min och på den stod alla mina namn och mitt personnummer. Hela jag låg i lådan intryckt i en liten kromad platta av metal. Det var förstås bara den plattan som fascinerade mig då eftersom den var min . Den var jag på något sätt. Hela situationen var nästan magisk. Om det blev krig skulle man ha metallplattan runt halsen hade mina föräldrar klargjort för mig så jag visste precis vad den var till för och varför den låg där den låg. I sådant fall att en abstrakt auktoritet någon annanstans bestämde sig för att kriga med den abstrakta auktoriteten där jag växte upp var jag tvungen att bära den fascinerande plattan av metall med hela mitt jag inpressat på ena sidan runt min hals. Hela situationen var så fascinerande för mig att jag nästan, i smyg i alla fall, hoppades att de ogreppbara makterna skulle bli ovänner. Man fick ju inte leka med halsbandet så vilken annan lösning fanns?

Så gick det till när jag först fick lära mig om det som stundade mig en kall och elak vintermorgon många år senare. Så stod man där vid en station i en liten håla i Skåne och såg både bekanta och obekanta ansikten. Alla hade vi fått brev från Försvarsmakten och order om att det var dags att mäta våra fysiska och mentala förmågor. Jag brydde mig inte ett dugg om brevet och dess innehåll. I min blygsamma tolkning sa brevet mest att de var idioter som ville tvinga mig att ställa in mig vid en av deras faciliteter för bedömning och utvärdering av blivande män. Troligtvis var jag inte ens material nog att bli kanonmat. Så tanig och liten som jag var. Varför ville de slösa med min och sin tid på detta sätt? Idioter! Så satt vi där på bussen, både bekanta och obekanta ansikten. Hade det inte varit för det där med hot om straff i form av frihetsberövning kulle jag ligga hemma med min kudde, en kär och nära bekant.

Väl på plats öppnade bussen dörrarna och vi alla, bekanta som obekanta, började kravla oss ur den dvala hela situationen försatt oss i. Utanför bussen stod en medelålders herre iklädd den abstrakta auktoritetens starka färger. Det fungerade så där för mig och jag hade varken bråttom eller entusiasm att rusa in för att bli tilldelad ett nummer och en, som jag snart fick se, pappklädd våningsbädd i ett litet rum med ett dragigt fönster och metalldörr. I rummet fanns också skåp som vi skulle låsa in våra grejor i. Först skulle vi förstås byta om till gymnastikkläder och gympadojor. Så var det gjort och de bekantas och obekantas grejor var inlåsta. Det där numret vi fick var inte ens stämplat i en tjusig metallplatta som vi kunde ha runt halsen utan tryckt på en papperslapp. Lappen fick vi inte tappa bort. Det senare var tydligen så viktigt för de grönklädda att jag misstänkte att de hade ändrat i bibeln och skrivit om berättelsen om Moses så att det nu var elva budord istället för tio. Jävla tjat. Det är ju fickor i byxorna ni har försett oss med så jag lägger lappen där och försvinner den då är det ert eget fel om det förhåller sig som så att fickorna är oförmögna att hålla kvar den. Samhällets lokaler för utvärdering och krsftmätning av unga män var inte så stora så vi var tvungna att delas in i grupper som sedan cirkulerade mellan olika rum vari olika fysiska förmågor testades och resultat noterades.

Min ålder är inte högre än att det fanns datorer so  faktiskt gick att använda till annat än DOS och primitiva versioner av Snake. Försvarsmakten och andra myndigheter har ofta varit ganska snabba på att anamma nymodigheter så där stod vi inför det största rummet på hela anläggningen. Det var vår tur och vi skulle gå in i rummet och sätta oss vid den dator som hade samma nummer som den heliga lappen i våra fickor. Det uppstod viss problematik hos några av de obekanta ansiktena så jag misstänkte starkt att det första provet vi utsattes för i datorrummet var vår förmåga att kunna gå och sätta oss vid en dator med samma nummer som det vi fått på en papperslapp tidigare under dagen. Månne var det så, jag fick aldrig veta. Auktoritet gillar instruktioner och det var inget undantag i datorrummet. Pedagogiskt och lättbegripligt var det minsann också. Så efter många om och men kom vi till sist igång med datorerna. Olika forner, en dimension, två dimensioner, tre dimensioner, olika former och färger. Här skulle det läggas pussel minsann. Det blev dock inga vackra motiv när man väl fått ihop formerna. Lyckades man väl på denna prövning och hade presterat någorlunda vettigt på motionscykeln och skrotlyftet samt lyckats hålla ett trägevär rätt kunde blev man kallad till ytterligare ett prov. Som tur var hade jag sett Emil i Lönneberga så jag visste hur man skulle hålla i en träbössa. Synd att Emil aldrig körde motionscykel eller ägnade sig åt andra aktiviteter relevanta för min dag i statens tjänst. När flera personer ska cirkulera mellan olika rum i en byggnad uppstår alltid kötid. Det blev en del väntan och kronans byxor blev lite mer slitna på sittytorna. Gruppen jag var i satt som bäst och väntade på någon aktivitet efter det meningslösa pusselläggandet på datorerna och just som jag klottrat lite på min lapp ropade de upp nummer. Personerna bakom de nummer som ropades upp skulle åter infinna sig i datorrummet för vidare äventyr. Mitt nummer ropades upp. Ett av de obekanta ansiktena i gruppen tyckte dock att det var hans nummer som ropades upp. Jag försökte då berätta att det var mitt nummer och jag till och med visade upp min lapp. Föga hjälpte det eftersom jag hade klottrat på siffrorna och han som skulle inspektera den okulärt hade nog klottrat med en spritpenna på hornhinnorna för mitt nummer var förstås inte ett dugg likt det som ropats upp. Det var inte hans heller men i alla fall mer likt än mitt. För honom var det tydligen en fråga om ära att få gå in i rummet så jag agerade storsint och lät honom gå. Sedan bestämde jag mig för att gå. Sedan kom det ett brev som sa att Kronan tyckte att jag dög till utbildningsreserven. Sedan blev det vinter igen. Sedan hörde jag aldrig av dem igen.

Besöket

En sällsam stund av välbefinnande infann sig just. Vad gjorde den här? Utan tvekan både märkligt och oväntat. Om vartannat. Jag kände mig tvungen att fråga varför jag förärats av dennes eminenta närvaro.

”Vem är du” frågade jag trots att jag visste vem det var som stod framför mig. ”Välbefinnandet” löd svaret samtidigt som jag såg att det gjorde sig redo att placera sin märkliga uppenbarelse i fåtöljen bredvid min. ”Oj, det var allt lite oväntatat” förklarade jag samtidigt som jag vred anklarna motsols så det knastrade i lederna. Så är det ibland konstaterade jag utan att svara. Välbefinnandet måste ha läst mina tankar för det svarade direkt att ”ibland får jag göra oplanerade avstickare på mina annars uppstyrda och schemalagda besök”. ”Oj då, jag hoppas att jag inte ställt till besvär för dig eller gjort din dag besvärlig på något sätt”. ”Absolut inte” menade det bestämt. Detta tvivlar jag alltjämt på.

”Nåväl, här är vi och bollar artighetsfraser fram och tillbaka utan att kunna göra så mycket åt det. ”Eller i alla fall inte jag eftersom du verkar ta dig in i mitt privatliv trots låst dörr och avsaknad av inbjudan” sa jag lite mumlande samtidigt som jag  koncentrerade mig på att inte gå ut inte regnet för att åter vara utan sällskap. Just då hade det förvisso inte spelat någon roll om jag stått i ösregn eller gått i en öken. Jag ville bara vara mitt vanliga ensamma jag. Men så kan man tydligen inte ha det.

”Jo, det är så att jag är på besök för att du precis funnit sinnesro och lugn” klämde välbefinnandet till med. ”Men vad i helvete” tänkte jag. Visst är det märkligt att det obesvärande kan vara så besvärande. Precis som sommargräset är så skönt mot fotsulan och samtidigt är en fruktansvärd pina för näsan när sommaren blir lite för sommrig. Blir det aldrig sans och förnuft i den så kallade tillvaron? Visst är det märkligt men tillvaro verkar leda till behov av frånvaro. Nä, så här kan det inte vara. Jag saknar verkligen tryggheten i att vara frånvarande.

 

Hållfasthet

Sakta nöts allting ner i minsta beståndsdel för att spridas genom tid och rum tills ingenting återstår någonstans. Stenarna, träden, fiskarna, kroppen och själen, allt mals ner i klockans lugnamen orubbliga takt. Träden, några år, fiskarna också. Människokroppen slår följe med träden och fiskarna. Den biologiska massan, snart är alla spår av den borta. Stenarna, några miljoner år sen är de damm. själen … den förintas på bara en sekund

20160212_120639

Land Ho

Jag har tappat allting. Fråga mig inte när eller var för det vet jag inte. Hjälp mig istället att hitta en spegel så att jag kan se mig själv. Där, i spegeln ser jag ljuset reflektera molnen i mina ögon.  Världen är alltjämt upp och ner. Blått är blått och varken fast eller evigt. Tiden rinner förbi som en strid ström. Där, i ljuset ser jag livet, som en dröm. Utan last, utan mål. Livbåten drar med oss över det blåa vattnet. Så förvånad jag skulle bli om den hittar land i detta kaos.

20160212_071709

Mörkrets hjärta …

Antropologens ofrivilligt mörka hjärta pumpar sin mörka smörja över de oskyldiga kropparna av opriviligerade själar.  Den mår så gott av att göra det som inte betyder någonting för de stackars satar som endast gör vad de kan av den lott de tilldelats. I stundens hetta värms små mörka hjärtan upp av inbillad godhet och generositet. Våra små mörka hjärtan som styr oss färgblint mot inbillad nytta. En nytta som ingen verkar förstå, allra minst de som drabbas av den.

20160210_073831

 

På väg utför

Där vågorna slår mot klipporna, där tårarna möter huden, där blodet rinner ut. Platser där vi samlas och möts. Där tycker vi annorlunda och där är vi inte överens. Välkommen till det svartvita uppehållsrummet. Här är du en fånge bland alla andra, i din tanke mot alla andra, tillsammans  mot alla andra.

20160207_115001

I dimman ser man inte handen som öppnas

När fötterna känns geggiga, benen värker efter för många timmar i en luftburen sardinburk och insidan av ögonlocken är så sträva att det gör ont att somna vet man att man har varit ifrån vardagslivets små självklarheter några timmar för mycket.

Foten värker efter för många steg under för långa promenader. Ja, sådan är den, den resande foten. Väl framme ska dygnet vändas för att på något olustigt sätt passa in i en ny dygnsrytm. Alltför ofta går man dock i otakt och och låter dygnsrytmen vila på ett alldeles för instabilt golv. Men, vi tar oss igenom denna tistlarnas korridor med en suck av socialt bekräftelsebehov och vetskapen att trots allt bärs vi upp av den oanade likgiltighet vår bekvämlighets protoner orkar bära. De ömma fötterna kan med tvingande vilja och kaffe bära upp den tunga dygnsrytmens djupa slag.

Så vad händer i Indien? Nya intryck och erfarenheter blandas och späds ut med samt ställs mot en västerländsk förkunskap. Både felaktig och korrekt sådan. Mestadels till fördel för det positiva. Nåväl, vad är Indien då? Jo, första intrycket är förstås ljuden och dofterna. Låt oss notera att indierna har väl fungerande tutor som de gärna och ofta använder samtidigt som de inte har soptunnor och därmed trakterar man alla platser i omgivningen som soptunna. Det finns inga ord för att beskriva den dissonans näsan och öronen möter  i Indien och man vet inte om man har passerat den gräns för inbillat sunt förnuft som vi fostrats in i under många år i en västerländsk skola. Både framför och bakom katedern. Men vi vill ju tro … så gärna och så oskyldigt.

Om man är riktigt observant kan man se gränsen, någonstans i mitt västerländska ansikte, gränsen där rationalitet och förhoppningar möts i en tvekamp som bara den förra kan vinna. Kanske solglasögonen på mitt ansikte döljer kampen väl men  i glasets reflektion ses den på slagfältet varje sekund, i mörker och ljus, i förtvivlan och hopp.